Är trött.

Så himla trött.
Tvivlen börjar smyga sig nära inpå.

Det finns så många brister, så många fel.

Hur ska jag orka?

Du ger mig ingen chans. Du ger mig knappt något val.

Ibland glömmer jag bort vad jag kämpar för.

Jag glömmer bort varför jag står kvar och slåss.

Det är ingen kamp jag kommer kunna vinna.

Vilken sida står du på?

Jag försöker verkligen att låta bli att skylla på dig.

Det är svårt.

Du har gjort dina val som du inte ångrar.

Inte ens om dom är förödande för mig.

När tänkte du på mig senast?

Syret tar sig inte riktigt in i mina lungor.

Hjärtat slår inte riktigt i samma takt längre.

Tidigare var jag så rädd.

Du var mitt allt.

Jag skulle ha följt dig till jordens ände.

Om du hade gjort det samma för mig.

Om jag visste att du älskade mig lika mycket som jag älskar dig.

Nu är jag inte rädd.

Nu är jag trött och utsliten.

Jag har nått min gräns.

Det hade varit så lätt för dig att få mig att sänka muren igen.

Men du har inget intresse i det.

Du har valt ditt liv.

Tyvärr finns inte jag i det.

Tårarna ligger aldrig långt från ytan.

Hjärtat är i upplösning.

Snart ger jag upp.

Förstår du det?!

Snart förlorar du mig.

En chans till.

Du får en chans till.

Som alltid får du en chans till.